Högt upp bland bergets granar
Där är så mörk en sjö
Och på dess vågor simmar
En näckros, vit som snö.
En herdegosse nalkas
Stranden nu med sin stav:
"Den blomman min skall bliva,
Jag bryter henne av!"
Han närmar henne sakta
Till sig mot sävkrönt strand
Då höjer sig ur vågen
Med ens en svanvit hand.
Den drager blomman neder
Där böljan djupast går:
"Kom, gosse kom! Jag lär dig
Här vad du ej än förstår!
Sin rot i bottnen gömmer
Den blomman du har kär.
Jag bryter av dess stängel
Blott du mig trohet svär,
Kom, gosse kom! Jag lär dig
Här vad du ej än förstår!"
En ångest gossen fattar,
Från stranden ilar han;
Men vågens fagra blomma
Ej mer han glömma kan.
Han irrar skygg bland bergen,
Sin ro hans hjärta mist.
Och ingen har förnummit
Var han har stannat sist.