1. Var välsignad, milda ömsinthet var välsignad åter, du som allt förlåter, fast allt uselt i mitt liv du vet.

Var välsignad du, som ej gav tröst som en nåd från ovan, men som kärleksgåvan från en syndig fattig flickas bröst.

Du är vin för törst och bot för skam, du är mat i svälten på de magra fälten, där min trötta levnad linkar fram.

2. När sorgen kommer, som när natten skymmer i vilda skogen, där en man går vill,  vem tror på ljuset, som i fjärran rymmer, och sken som skymta fram och flämta till? På skämt de glimta och på skämt de flykta, vem tar en lyktman för en man med lykta?

Nej, sörja sorgen ut, tills hjärnan domnar i trötthetsdvala, är den tröst vi fått - det är som vandrarn, som går vill och somnar på mossans mjuka dun och sover gott. Och när han vaknar ur den skumma drömmen ser morgonsolen in i skogens gömmen.

3. Jag läser om klockan som sjunkit i djupet en gång. Min själ är det rörliga djupet och klockan min sång.

Min dikt är en klocka på botten av havet som går. Den klämtar men ödsligt och sällan i ödsliga år.

Du darrande klocklang i själen jag hörde dig nyss. En man ligger vaken med våta kinder och lyss.

4. Klara skola människornas ögon vara. Stilla skola de lysa i lyckans lilla korta minut, innan lyckan är borta,  spegla dagar och moln som segla blå eller vintergrå, låga av liv och våga visa sin lust att prisa, harmas, läka, lena de armas kval med ett ögas milda tal - brista lätt i det sista. Så skall livet gå.

5. Hjärtat skall gro av drömmar, annars är hjärtat armt. Liv, ge oss regn som strömmar. Liv, ge oss sol och varmt. Så blir det ax omsider, och med ett tack till allt gå vi mot skördetider, vemod och vinterkallt.