1. Der innerst i min ande bor en gnista; att lyfta den i dagen blef mitt mål, min levnads liv, mitt första och mitt sista.

Hon gled mig undan, tärde och förbrände. Den lilla gnistan är min rikedom; den lilla gnistan gör mitt livs elände.

2. I enslighet försvinna mina år. Jag rör min eld och pjollrar med min hund. Jag saknar ej den dag, som gick igår, men denna långt försvunna stund, då samme tjänare, som krökt och grå bär in min kvällsvard, gosse var och jag ej född, och mor och far i gräset lekte än som små.

3. Min stamfar hade en stor pokal, en jättepokal av tenn. Mitt hjerta blir varmt, när jag bräddar den och höjer den i min sal.

Då brusar ur ölet en minnessång, hvars strofer flamma som bloss. Gud hjelpe att våra barn engång må höra den sången om oss!

4. Kom, vänner, låt oss sätta oss ned på landet i lugn och vakta vår kakelugn och gamla sagor berätta! Ett bättre lif efter detta törs ingen längre tro, och därför låt oss bo i fröjd med våra kära. Det stora mörkret är nära.

5. I Rom, i Rom, dit ung jag kom, står i marmor i helgedom en jungfru, som evigt jag drömmer om, och som fordom lefvat i forna Rom.

Jag dröjde mot piedestalen stödd. Det vardt mina läppar förment att möta hennes, jag som blef född väl tjugu hundrade år försent.

6. Du söker ryktbarhet; för mig jag tror ett större väl så helt att glömmas, att ingen hör mitt namn, ej ens min mor.

7. Du hade mig kär. Jag skulle nyss lagt allt jag egt för din fot. Jag skulle offrat all världen mot ditt hjerta, din famn, din kyss.

Men lycklig vår kärlek, som doldes än, som ej band oss i ve och väl, tills den tvinade bort, tills vi dödade den med hvarandras brister och fel!

Hvad glömmas kan under åren, glöm! Lyft mig ut som en död ur ditt sinne! I dag är vårt kärlek en dyster dröm, i morgon ett ungdomsminne.