Martin Tegen växte upp i ett intellektuellt stimulerande hem. Modern Gunhild (1889–1970, född Nordling) var ursprungligen lärare, men verkade huvudsakligen som författare och översättare. Fadern Einar (1884–1965) var professor i praktisk filosofi, 1931–37 vid Lunds universitet, 1937–51 vid Stockholms högskola. Hans vetenskapliga utveckling förde honom mot den då nya disciplinen sociologi som han var med om att introducera i Sverige. Båda föräldrarna var under krigsåren djupt engagerade i flyktingfrågan. 

Martin Tegen tog studenten 1937 i Lund, där familjen då bodde. Ovanligt nog vid denna tid gjorde han av etiska skäl sin värnplikt som vapenfri. Universitetsstudierna bedrev han i Uppsala, där han bodde i tolv år. Under Mobergs ledning läste han musikforskning. Under en tid tog han lektioner i komposition för director musices Sven E. Svensson som också var hans lärare i musikteori. Tegen hade nämligen börjat komponera redan i tonåren – pianot var hans instrument. 

Kandidatuppsatsen i musikforskning handlade om Erik Drake (publicerad i STM 1943). 1948 ledde de fortsatta studierna fram till en licentiatexamen med avhandlingen ”Stockholms musikliv från sociologisk synvinkel”. Tegen hade då börjat skriva texter i skilda musikämnen för tidningar och tidskrifter, något som han skulle komma att hålla på med mer eller mindre hela livet. 1947, således under studierna i Uppsala, fick han en tjänst vid dåvarande Musikaliska akademiens bibliotek. Parallellt med biblioteksarbetet studerade han vidare mot doktorsgraden. Disputationen ägde rum den 25 maj 1955, samma år som kollegan Ingemar Bengtsson lade fram sin Roman-avhandling. Rubriken på Tegens arbete är kort men talande: Musiklivet i Stockholm 1890–1910. 

För dagens svenska musikhistoriker framstår Tegens avhandling tveklöst som ett pionjärverk, vilket de återkommande referenserna i senare arbeten visar. Han lyfte fram musikmiljöer som tidigare knappast beaktats – restauranger, caféer, dansställen, med mera. Och han gav samma uppmärksamhet åt populärmusik som åt musik med högre status. Båda perspektiven var nya, för att inte säga utmanande, bland företrädare för den äldre skolans musikforskning.

1955 började han arbetet med att bygga upp ämnet musikforskning vid Stockholms universitet. Han utnämndes 1956 till docent i musiksociologi, alltså inte musikforskning. Efter inlämning av en större studie om ”Formel och symbol i den klassiska musiken” utnämndes av till docent i musikforskning 1959. 

Docentbefattningen innehöll huvudsakligen forskning, vilket förstås främjade hans vetenskapliga produktion, men försenade uppbyggnaden av en stabil undervisning i ämnet. 1964 utnämndes Tegen till universitetslektor – med undervisning som huvudsakligt arbetsinnehåll.

Arbetet med att bygga upp ämnet musikforskning i Stockholm blev mödosamt, vilket framgår tydligt av en historik som han skrev omedelbart efter pensioneringen. Ämnets ställning i universitetsorganisationen var osäker, förståelsen för behovet av lyssningsutrustning och instrument var liten, och flera gånger fick ämnet byta lokaler. Samarbetet med grannämnet teatervetenskap som befann sig i en liknande situation var dock gott.

Man inser lätt att ämnesbygget i Stockholm var arbetskrävande. Men Martin Tegen hann ändå med att skriva en hel del. Han var genom åren en flitig recensent. Han anmälde mestadels engelsk- och tyskspråkig musiklitteratur och bidrog därigenom till inflödet av internationella impulser i svensk musikvetenskap. Karakteristiskt för honom var växelbruket mellan vetenskapliga och populärvetenskapliga texter, något som han också tillämpade under alla år.

Hans krafter räckte därutöver till två andra verksamhetsfält som successivt kom att ockupera honom alltmer – och som hans namn idag starkt förknippas med. 

Den första översättningen gjorde han 1959: librettot till operan Pimpinone eller Det omaka giftermålet av Telemann, ett verk som sattes upp på Drottningsholmsteatern somrarna 1959 och 1960. Gissningsvis var det kontakten med kollegan Agne Beijer i teatervetenskap som gjorde att Tegen blev aktuell för uppdraget. Under åren vid Stockholms universitet översatte han böcker för undervisningsbruk. Men den stora insatsen som översättare gjorde han trots allt efter pensioneringen. 

Den första editionen av Tegens hand var Francesco Antonio Uttinis opera Thetis och Pelée från 1773, ett arbete som han utförde ca 1960, till synes på eget initiativ eftersom det varken blev någon utgåva eller någon uppsättning. Det speciella med denna edition är att originalpartitur saknas. Stämmaterial finns bevarat, dock inga sångstämmor som därför skapades av den skapande editören! Nästa edition blev dock tryckt, nämligen Georg Joseph Voglers opera Gustav Adolf och Ebba Brahe (Monumenta Musicae Svecicae 7, 1973). Tegens utgåva låg till grund för uppsättningen av verket på Drottningholmsteatern somrarna 1973 och 1974. Under det sex år långa arbetet med bokserien Musiken i Sverige, där Tegen var delredaktör för band 3, skrev han ut partitur till ett antal verk: Edouard Du Puys operor Björn Järnsida och Jenny, Hermann Berens Trio, op. 85:1, och Grosses Quartett no 1, op. 78, Andreas Randels Qvartett no 1, J. N. Eggerts Kvartett, Bernhard Crusells Kvartett (klarinett, violin, viola, cello), op. 7, och Valborg Aulins Quartett, F-dur. 2001 kom utgåvan Svenska sånger 1790–1810 (MMS 20), och 2006 hans edition av Franz Berwalds operett Jag går i kloster. Med sin karakteristiska piktur fyllde han notsida efter notsida, mest till glädje för sig själv, även om många av hans editioner kom till praktisk användning och han därigenom bidrog till att många verk för första gången på åtskilliga år fick möta en publik.

Pensioneringen förlöste Tegens skaparkraft. Om han under yrkesåren publicerat sig regelbundet, var det ändå ingenting mot den långa emeritustidens närmast hektiska produktion. Tegen kort sagt blommade ut. Hela hans stora kapacitet kom till användning: hans djupa musikhistoriska och musikteoretiska insikter, hans breda kulturhistoriska bildning och inte minst hans goda språkkunskaper.

Hans gärning som översättare väcker mest beundran. 1996 publicerades Oswald Spenglers klassiska Västerlandets undergång i Tegens språkdräkt. Året därpå deltog han i översättningen av Rytm, musik och utbildning av Émile Jacques-Dalcroze. I slutet på 1990-talet hade han börjat översätta Shakespeares sonetter. Tio av dem publicerades i Artes 2000, tillsammans med översättarens kommentarer – alla sonetter kom i en bok 2007. Samma år publicerades Friedrich Nietzsches Tragedins födelse och Filosofin under grekernas tragiska tidsålder (med Joachim Retzlaff). J. W. von Goethes Väst-östlig divan fick han publicerad 2004. Rainer Maria Rilkes Sonetterna till Orfeus kom 2009, Heinrich Heines Sångernas bok 2011. Mycket välförtjänt belönades Tegen med Samfundet De Nios översättarpris 2007 och Svenska Akademiens och Natur och Kulturs översättarpris 2011.

Arbetet med Shakespeares sonetter väckte översättarens intresse för författargestalten. Tegen kunde inte motstå att ge sig in i diskussionen om vem det egentligen var som skrev framför allt sonetterna. Hans undersökningar och funderingar resulterade i boken Vem var Shakespeare? Sonetternas gåta (2014). Tre år senare var han färdig med nästa manuskript i samma ämne. Boken Shakespeares factotum-fixare skulle göras offentlig på Tegens hundraårsdag som han dessvärre inte fick uppleva. 

Bilden av Tegen vore inte komplett utan några ord om honom som tonsättare. Under två perioder var Martin Tegen en flitig kompositör: i unga år och efter pensioneringen. Den närmaste kretsen visste att han sysslat med tonsättning, men ingen, inte ens hans barn, hade kännedom om omfattningen. Till saken hör att endast ett verk, ett körstycke, finns tryckt. Några få har uppförts offentligt. Hans komponerande har alltså varit ett privat nöje, en omväxling till andra arbetsuppgifter som legat på hans skrivbord. Med de förutsättningarna har Tegen komponerat åtta verk för stråkkvartett, ett tjugotal verk för piano, varav fem sonater, ungefär 25 körverk och en hel del annat. Alla verk finns i manuskript i Martin Tegens arkiv i Musik- och teaterbiblioteket. 

Martin Tegen invaldes som ledamot nr 833 i Kungl. Musikaliska akademien den 11/12 1980.

Gunnar Ternhag