1. Bara du går över markerna, lever var källa, sjunger var tuva ditt namn. Skyarna brinna och parkerna susa och fälla lövet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna hör jag din stämmas vaggande vågsorl till tröst Räck mig de älskade händerna. Mörkret skall skrämmas. Kvalet skall släppa mitt bröst.

Bara du går över ängarna, bara jag ser dig vandra i fjärran förbi, darra de eviga strängarna. Säg mig vem ger dig makten som blir melodi?

2. Högt i det höga slår vintergatan sin bro. Ensam och fri jag går som i en främmad stad. Hemlös fast jag har hem, rolös fast allt är ro, längtar jag, men till vem, hoppas jag, men på vad? Snön gör det tyst, och år läggas till årens rad. Vänner, ungdom och tro djupt i det djupa bo.

3. Blås, blås, du vintervind! Hur skarp emot min kind du också vara må, så grymt du icke bränns som otacks plåga känns i själens djup ändå. Hej ho! Sjung hej ho, hej ho i det gröna! Falsk är ju all vänskap och fjollor de sköna. Vill slikt du ej röna, så fly i det gröna.

Frys, frys, du vinterfrost! Så djupt ej tär din rost som en välgärning, glömd. Mer lindrigt är ditt band av is kring hav och land, än köld i själen gömd. Hej ho! Sjung hej ho, hej ho i det gröna! Falsk är ju all vänskap och fjollor de sköna. Vill slikt du ej röna, så fly i det gröna.

4. Amour, amour! Min kärlek är en lur som ropar högt på stridens dag emot ditt hjärtas mur. Amour, amour! Min kärlek är en sträng som darrar svagt och drömmande i mörkret vid din säng.

Amour, amour! Min kärlek är en fur som stöder stark på stormens berg din lyckas lugna bur. Amour, amour! Min kärlek är en ek vars virke blir ditt helgonskrin, då du är död och blek.

5. Orfeus med sin lutas klang skogens träd och klippor tvang sänka sig och lyssna tyst. Vid hans toner blom och blad lyftes som när rägnets bad deras trötta kalkar kysst.

Allt, som rördes av hans sång, själva havets böljegång stilla blev och sjönk till ro. I var ton, som klingar klar, tröst för kval och underbar läkedom för hjärtat bo.