Barbe Blumberg, min älskling,
fagraste mö i Brabant,
min ålderdoms åtrådda blomma.
Din barm jag vill med smycken beströ,
med hängen af guld och demant,
och fästa på junfrupannan den fromma
min kejsarkronas röda rubin,
men din gråt vill jag dricka
som kosterligt vin.

Barbe Blumberg, du blifver
den grannaste brud i Brabant,
se kejsaren låter dig sända
af flöjel och mård
en bröllopsskrud med
guldsydd pärlsidad kant.
Så skynda från sångbok,
sömnad och slända,
till fest dig red i klädkammarloft!
Men din sorg är mig kär
som blomsterdoft. 

Barbe Blumberg, din fader är död.
-Ej man i Brant skall dig
från mitt hjärta skilja.
Ren naklas i natten ditt svarta spann.
Doft dunkar på dörrn min drabant.
Ej världen har skydd
mot kejsarens vilja.
Ren facklorna blänka i svalugång.
Din suck blir mig ljuf som fågelsång.

Barbe Blumberg, förglöm både
hem och mor i Brabant.
Se hingstarnas hofvar slå snistor.
Glöm svennen, som innan till kriget han for
dig gaf för sin sista slant din ring.
Du finner i kejsarens kistor
mång bättre klenodtill bröllopsståt.
Barbe Blumberg, jag törstar efter din gråt.