8. Var stilla
Var stilla hjarta
om hvart hopp du mister på det,
som jorden förr att hoppas gaf,
och hvarje stöd, som förr du egde
brister och hvarje ros du plockat faller af.
O, vet den djupa evigheten
träder dig närmre då.

En mor hon liknar blott,
som hjelper barnet af med sina kläder
och läser aftonbön, när dag förgått.
Hon lik en moder är,
som tar helt sakta med stilla våld
ur tårad älsklings hand hvar leksak bort,
som han fått nyss betrakta,
och löser foten ur de snörda band.
Var stilla hjerta!
Alla höljen falla, din hvardagsdräkt
hon lägger sakta ned.
Var stilla hjerta, var stilla!
Bönens klockor kalla,
och hvilan kommer med sin djupa fred.

9. Vågorna sjunga
Hon stod en morgon på strandens ljung,
så frisk, så glad, så blommande ung;
med jubel hon sprang i vårt svala sköt,
som en glänsande svan hon i sundet flöt.
Vi kysste de smidiga lemmarnes snö!
Gud skänke dig glädje, vågornas mö!
Hon stod i middagens qvalm på strand
med strålande blick, med kind i brand.
Då kom det en yngling, förr ej spord,
han lockade henne med fagra ord.
Vi gungade båda till blommig ö.
Gud skänke dig lycka, vågornas mö!
Hon stod på starnden en stormig qväll;
vi brusade doft mot klippans häll.
Hon slog de hvita händerna hop
och sprang i vår famn med ett ångestrop.
Vi hjälpte det bristande hjertat att dö.
Gud skänke dig frid, du vågornas mö.

10. Gammalt kväde från Helsingland
Här sitter jag ensam i villande skog och lyssnar till suset i kvällen. En strimma af solen vid afkedet tog en ringdans bland mossan på hällen.
Och ut öfver viken från spegelblank sjö hörs fåglarnes kvitter från furutäckt ö långt omkring nejden den vida.
Nu smyger en nattgäst kring stubbar och snår, tyst, tyst över nejden den vida.
Till ro jag mig lägger, men dårande dröm den gycklar, min väg synes smycka med glödande rosor, med tanke så öm om honom, som delar min lycka.
Men hvar finnes vännen, som ofta jag sett i sömn och i vaka, i ljuft och i ledt, hvar, hvar uti verlden den vida?
Kanhända han kommer så kärlig och varm en dag till sin flicka, som drömmer i mosstäckta hyddan på vildmarken arm, där längtan i visan hon gömmer.
Då hämtar jag lif af hans blickar och ord, och sällare flicka det finns ej i Nord, nej, icke i verlden den vida.