I. Coro S.A.T.B.
Bruset av vågen som glider,
sjönke i havet omsider,
långt från en väntande strand,
stege ej andra och förde sorlet,
vars budskap de hörde in emot land.

Coro T.T.B.B.
Suset i furans krona
skulle i rymden förtona
stode ej stam vid stam,
lyftes ej sida vid sida
kronor, som läte det glida
jublande fram.

Baryton solo
Ensam kraft må stolt besjungas
men så högt ett mål kan ställas
och så fjärran undanskjutet
att det solbeglänsta spjutet,
om av ensam arm det slungas,
halvvägs blott, till mark skall fällas.
Först den båge, som förenar
sammanspunna vidjors grenar
får en slungkraft såsom stålet,
jagar pilen fram till målet.

Se där växer över jorden jättelikt ett träd,
vars brus enar Söderns värld
med Norden, Vesterns natt med Österns ljus.
Mäktigt lyftad över stridens vrånga värld
det grenar sänder över jordens hav och länder.
Världen all det famna vill:
Hell dig, hell, du den nya tidens segerkrönte Yggdrasil!

Coro S.A.T.B.
Se, där växer över jorden
jättelikt ett träd, vars brus
enar Söderns värld med Norden,
Vesterns natt med Österns ljus.
Mäktigt lyftad över stridens vrånga värld
det grenar sänder över jordens hav och länder.
Världen allt det famna vill.
Hell dig, hell, du den nya tidens segerkrönte Yggdrasil!

II.
Baryton solo

Ensligt lågo mänskors kojor.
Än blott plöjde stormens plogar,
och som murar och som bojor
lyftes berg och slötos skogar.
Men i avskildhet och trängtan,
över berg och över strömmar,
sökte mänskohjärtats längtan
likars sorg och likars drömmar.
Så i tid av längtan full,
vart beredd, o träd din mull.

Mörka gledo seklen undan.
Yxan klang och jorden plöjdes.
Tanken skärptes i begrundan,
kölar sträcktes, vägar röjdes.
Ständigt högre över gruset
steg den mänskliga bedriften,
högre, högre emot ljuset
och en dag den föddes, skriften,
vari än en okänd makt,
djupt ditt frö, o träd, var lagt.

Hårt av våldets stormar slagen,
länge du i växten dröjde,
tills dig gavs ett stöd i lagen
och din art du mäktigt röjde.
Vida dina grenar sträcktes,
själva såsom kronor höga,
förrn till senfödd insikt väcktes
om din enhet mänskans öga;
och i höghet du stod fram,
buren på din jättestam.

III Coro S.A.T.B.
Nu ett väldigt världsträd vorden,
vidt du sänder över jorden
jättelikt dina grenar, vilka brusa
av det mänskligas musik.
Vårens sånger i dem susa
hoppets toner klinga ljusa
drömmen viskar vemodsrik.
Tanken livets gåtor dryftar,
vreden mumlar sorgen snyftar
och, för tungt och mörkt för orden,
ljuder smärtans skrik.
Men ett annat tonsvall blandas
i det dunkla brus, som andas,
höga världsträd, i din krona:

Hör naturens krafter tona,
länkade av snillets makt!
Hör pistongers febertakt!
Hör hur oceaner skumma
omkring skrov med skyndsam frakt!
Hör hur flygmaskiner brumma
högt bland moln på örnlik jakt!
Hör expressen, där den susar!
Hör motorernas musik!
Hör hur emot rymden brusar
kontinenternas trafik!

IV Baryton Recitativo
Stormen kom och välden brötos.
Spiran föll från templets topp
och i grus och spillror slötos
banor, som i ljus gått opp.
Band, som heligt knutits, sprängdes.
Gravar grävdes, vägar stängdes.
Du allena upprätt stod,
fast med stammen sköljd av blod.
Hur än stormen bröt och röjde,
segerrik ditt valv du höjde,
än när över jorden strök
världsolyckans Ragnarök.

Hög du stod, fast mången klyfta
brast i jorden kring din stam.
Över stridens eldstorm lyfte,
över havets vågsvall höjda,
sträcktes gina grenar fram
fastän hårt av stormen böjda,
ännu bryggor, ännu band
mellan land och land
Natten hörde mörk dig tona.
Stormtung sjöng din jättekrona:
coro S.A.T.B.
Ingen är ensam, en och gemensam
är roten, som när oss,
är stammen, som bär oss.
Saven, som flyter,
om grenen du bryter,
är grenen ej ensamt
men trädets gemensamt.
Hur fåfängt att önska,
att grenen må grönska,
om kronan, det hela,
ej lyckan får dela.
Ingen är ensam,
en och gemensam
är roten, som när oss,
är stammen, som bär oss.

Baryton

Allena är ingen.
Länkar äro vi alla i brödraringen.
Så brusa, så sjung,
dånande tung,
o träd, genom rasslet av svärden,
din sång över världen!
Vi stå ej allena.
Hemliga band oss alla till ett förena.
Vi stiga mot skyn,
vi sjunka mot dyn,
en brusande flyttfågelskara,
delande lycka och fara.

Coro S.A.T.B.
Ensam är ingen. Så brusa,
låt tona, o jättekrona,
din sång över jorden,
du som är vorden
en länk mellan landen.
Knyt fastare banden
och höj dig som falken
för trängtan som röres
i hjärtat hos falken,
för hoppet som höres
likt vingslag ur skyar
ljusa av gryningens ord,
av dag, som förnyar en blödande jord!