Hugo Alfvén did not hesitate to arrange folk songs that were quite well known. These were more easily disseminated, which meant that the composer, who was always in need of money, made a better profit. The rhythm of the polska is prominent. Alfvén lets the melody alternate between the parts, a technique that he was fond of. One would imagine that he worked especially hard on the very last bars of the piece to get a winning conclusion.

Anders, han var en hurtiger dräng, flitiger som en myra, stor var han som den gravaste karl, stark var han väl som fyra. Munter och gla´, hurtig han va´, flickorna tyckte han va´ så rar. Lita på mej! En får han sej, det kan jag tryggt bedyra.

Anders var blyg och suckade: "Ack, den som en flicka hade!" Så kom han in i flickornas ring, höjde sin röst och sade: "Söta små flickor! En vill jag ha; vilken av eder får jag nu ta?" "Anders, ta mej!" "Anders, ta mej!" skreko de alla glade.

"Nej", sade Anders, "tåcka behag, de röra mig så föga". Då fick han se, var Anna lill´ satt med tårar i sitt öga. Ack, tänkte Anders, glad i sitt sinn´, du, lilla Anna, du ska´ bli min. "Vill du mig ha?" Hon svarte: "Ja!" Så går det till att fria.