Male choir:
Det var en tid, det bodde uti Norden
en storsint ätt, beredd för frid som krig.
Då, ingens slav och ingens herre vorden,
var odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden;
Med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig själv sitt värn, han visste andra skydda,
och kungasöner växte i hans hydda.
Om han ej övad var att sirligt tala,
hans handslag gällde mer än ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen dala:
hans hand bar svärd, men ej hans tunga gift.
Han ej förstod med ord en skuld betala
och språka om sitt hjärtas ömma drift.

Hans hat var eld, hans vänskap gick i döden,
och med sin fosterbror han delte öden.

Av dessa dygder fordom Manhem nämndes,
ty det var fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skrämdes
och tänkte rodnande sin egen blygd.
Här, där ur klippans hällar järnet tämdes,
hon grundades den evigt fria bygd;
och när åt bojan folken tycks sig lämna,
då kommo Nordens söner att dem hämna.

Tenor solo:
På segerrika marker svensken träder,
där berg och skogar tala forntids bragd.
Han ropar dig, den sång, som stormar kväder
kring kämpars aska djupt i högen lagd:
Kan du förgäta dina stora fäder
och ibland deras skuggor stå försagd?
Steg då med deras ätt och deras seder
ad libitum 6 takter
och Nordens kraft i gravens sköte neder?

Male choir:
Nej, renom det, de forna dygders tempel
för evigheten rest på denna jord!
Är hon ej med naturens egen stämpel
till manlighetens starka boning gjord?
Upplivom dem, de forntida exempel
av ära, kraft och tro uti vår Nord!

Då skola i vårt fall vi även hämnas,
och Manhems namn på jorden åter nämnas.
Manhem!