Här sitter jag ensam i villande skog
och lyssnar till suset i kvällen.
En strimma af solen vid afkedet tog
en ringdans bland mossan på hällen.
Och ut öfver viken från spegelblank sjö
hörs fåglarnes kvitter från furutäckt ö
långt omkring nejden den vida.
Nu smyger en nattgäst kring stubbar och snår,
tyst, tyst över nejden den vida.
Till ro jag mig lägger, men dårande dröm den gycklar,
min väg synes smycka med glödande rosor,
med tanke så öm om honom, som delar min lycka.
Men hvar finnes vännen, som ofta jag sett
i sömn och i vaka, i ljuft och i ledt,
hvar, hvar uti verlden den vida?
Kanhända han kommer så kärlig och varm
en dag till sin flicka, som drömmer
i mosstäckta hyddan på vildmarken arm,
där längtan i visan hon gömmer.
Då hämtar jag lif af hans blickar och ord,
och sällare flicka det finns ej i Nord,
nej, icke i verlden den vida.