I.
Breda fält på vida slätter,
skördefält från forngrå tid,
barndomshem för Svears ätter,
land som bröts af fädrens id.

Tag vår hälsning, där du breder
dig bak klippomkransadt värn,
där idag som förr du reder
dina söner korn och järn!

Skyar stiga, skyar draga.
Sekel komma, sekel fly.
Svärdens klang i sång och saga
byts med liebrynets gny.
II.
Drott under torftäckt takås
med hornet höjdt emot loftet lofvade ledung,
sträckande drakar, strandhugg och strid.

Män uti mjödrus mante hvarandra,
svingande svärd i seniga händer
hårda af årors årslånga glid.

Vinterligt hvit den vidtbredda skogen
klart uti månglans glindrande stod.
Blåhvita blänkte blinkande stjärnor,
Smygande steg en ströfvande vargflock
viddernas vägar vädrande blod.
III.
Klockorna ringa vid Fyris strand,
ringa till helgdagsfrid.
Kyrkorna svara kring slättens rand:
signade Ersmässo-tid!

Vårvinden skakar standar och stång
bakom Sankt Eriks skrin.
Dukarnes smällar och klerkers sång
blandads med svalornas hvin.

Signe Sankt Erik vår sådd, vår skörd
i år och i allan tid.
Give han landet, dess bön blir hörd
med äring och Ersmässo-frid!
IV.
Det signade skrin i etthundrade år
vi buro kring grönskande fält,
där skördarne spirade vår efter vår
i spåren af harfvar och vält.

Och fälten ha vidgats med hundrade steg,
med hundraden hjordarne ökat sitt tal.
Där ett strå stod fordom på tynande teg
där vaja nu tio för liarnes val.

De logar vi timrat, de lador vi byggt
fått vidgas och höjas till väggar och tak.
Vi odlat vår torfva och lyssnat så tryggt
till dånet i fjärran af åskornas brak.

Vid plogarnes handtag, vid spadarnes skaft
vår näfve har hårdnat i fredsälla år;
så drabbe de hårdt med sin samkade kraft
när stormen är här och när turen är vår!

Från Mälarens våg till Älfkarleby bro,
där plogarne gå öfver Upplands slätt,
Gud signe, Gud styrke allt land där vi bo
bland fädernas grafvar med fädernas rätt.