Vad sörjer du över och är så blek,
Carina, min vita duva?
Sörjer du över att lyckan svek,
att nöden ej flydde för lek och smek,
för kärlekens kutter och ljuva?
Ack, mången älskat mer än du
och måste övergiven nu
ensam på sorgerna ruva.

Vad sörjer du över, min lilja skär,
och lutar din krona mot marken?
Sörjer du över att vintern är när,
som alla de späda blommor förtär
Och härjar träden till barken?

Ack, mången var mer skön än du
och lutar bruten stängel nu
mot vissnade systrar i parken.

Vad sörjer du över mitt väna vif
och knotar mot eviga lagar?
Sörjer du över ditt unga liv
och jordens oro och strid och kiv
och över de kommande dagar?

Ack, mången var mer ung än du
och är av sorg i graven nu.
Vad sörjer du över och klagar!