1. Minns du våren, kärlekstrånadens första tvekande drömmars tid? Kokilans sång i Tjaitremånadens klara leende nätters frid. Minns du hur sakta du vaggade, älskade, på mina knän. Medan den svala aftonen daggade mangons blomröda trän!

Lotusögonen sakta slöto sig, doftande hufvudet sjönk mot min arm, samman, långsamt läpparna göto sig stilla vi drömde, barm mot barm. Stjärnorna stora och spörjande, skredo i kyligt blå, hälften i glädje och hälften i sörjande, länge dröjde vi så.

2. Ack, som tjakorafågeln lefver blott af måneljusets kalla bleka strålar, så kan mitt hjärta, kära lefva blott af skimret från din månlikt klara panna.

Så kan du stå mig fjärran nu lik aftonstjärnan bortom bambuskogen och vara mig så nära, nära dock, att med ditt ljus du helt min själ uppfyller.

3. Af lotusdoft och månens sken och honungsdaggens vatten vill jag bereda sval och ren en dryck åt dig i natten, när på det tysta taket svag med fuktigt heta läppar du domnar bort vid trastens slag och lutans lätta knäppar.

4. Månen vandrar sin ensliga stig, tyst i den drömmande natten, lotusblomman har öppnat sig gungar på blånande vatten, gungar med brusten stängel framåt, sakta strömmen förrinner, månens blick henne följer åt, tills hon i hafvet försvinner. Så min kära i sorg jag såg sakta från mig glida, gripen af lifvets kylande våg slets hon bort från min sida.

5. Blåhalsade fåglar drilla så ljuvt och underbart. Gaseller nalkas stilla och se så mildt och klart. Nu hvilar i grönska skogen och himlen drömmer blå och bimbafrukten är mogen och mörka tamalorna stå.

I fjärran lockar en häger och klar ljuder källans sång. Allt ljuvt som jorden äger, den bjuder på en gång. Snart hvilar den blåa natten på lundar och vattendrag. Snart stundar den stora natten på lifvets sista dag.