Porträtt i kalendern Thalia, 1890.

Bakgrund och studier i Sverige

Conrad Nordqvist föddes den 11 april 1840 i Vänersborg där hans far var oboist vid Västgöta-Dals regemente, för övrigt det första regemente i Sverige där musikadepterna fick undervisning i stråkinstrument. Detta kom även Nordqvist till del − som altviolinist − efter det att han antagits som elev vid regementets musikkår. Han deltog i det slesvig-holsteiska kriget (som pågick 1848−50) när regementet kommenderats till bevakning på Fyn, dock utan allvarligare erfarenheter av krigshandlingar.

Efter återkomsten till Vänersborg fortsatte han sina musikstudier vid regementet och antogs 1856 som elev vid Kungl. Musikaliska akademiens undervisningsverk. När han tio år senare utexaminerades var det som organist, musiklärare och militär musikdirektör. Till hans lärare hörde den samtida svenska musikens förnämsta tonkonstnärer: som lärare i violin Andreas Randel, i piano Jan van Boom, i orgel Gustaf Mankell och i komposition Franz Berwald och Ludvig Norman. Hans avgångsbetyg ska ha varit de högsta som dittills utdelats.

Utlandsstudier och dirigentkarriär

Redan under studietiden hade Nordqvist deltagit i Stockholms musikliv, främst som kvartettspelare och som violinist i Kungl. Hovkapellet. Nordqvist lämnade därefter för en tid Stockholm, dels för studier i Dresden och Berlin, dels för en tjänst som musikdirektör vid Jönköpings regemente och marinregementet i Karlskrona, befattningar som han innehade in på 1870-talet.

Redan 1862 kom Nordqvist att påbörja den bana som skulle bli den dominerande i hans musikutövning: dirigentens. På rekommendation av Norman fick han ansvar för den musikaliska instuderingen av några baletter av August Bournonville och i början av 1870-talet dirigerade han sin första opera, Friedrich von Flotows Alessandro Stradella. Sedan gick det raskt i karriären: 1876 efterträdde han August Söderman som kormästare och tredje kapellmästare, när Joseph Dente efterträdde Norman som förste kapellmästare 1879 blev Nordqvist andre kapellmästare, och vid Dentes avgång 1885 utnämndes Nordqvist till förste kapellmästare och hovkapellmästare.

Tonsättare av teatermusik och andra verk

I befattningen som teaterkapellmästare ingick komponerandet av tillfällighetsmusik till pjäser, baletter och operor, men även ceremonimusik vid kungliga tilldragelser. Visserligen hade Nordqvist en gedigen utbildning i komposition, men han fick få möjligheter till självständigt skapande för teatern. Tillsammans med Ivar Hallström, vars instrumentationslärare han också var, komponerade han sju nummer i baletten Ett äventyr i Skottland. Han visar där på en extraordinär talang som både instrumentatör och teatermusiker.

Nordqvists mest kända verk är annars Sorgmarsch till Karl XV:s begravning (1872) som utgavs i ett flertal arrangemang, liksom en festkantat till Oscar II:s kungajubileum 1897. I övrigt upptas hans produktion till största delen av sånger samt piano- och kammarmusik.

Ekonomiskt ansvar för Kungl. Teatern

Åren 1888−92 var Nordqvist ”på egen risk” (som kontraktet stadgade) ansvarig för Kungl. Teaterns ekonomiska skötsel. Institutionen var skuldtyngd och fick inte längre statsbidrag. Under de följande åren separerades teater- och operaverksamheten. Nordqvist gick helt in för sin uppgift att vända en negativ publik och press. Han introducerade nyheter som Jacques Offenbachs Hoffmanns äventyr, Pietro Mascagnis På Sicilien och Giuseppe Verdis Otello.

I samband med Kungl. Teaterns flytt till Svenska teatern, till följd av byggandet av det nya operahuset, kom teatern emellertid på nytt i ekonomisk knipa. Därtill kom interna personalstrider. Nordqvist avböjde vidare förordnande, avgick och utnämndes till förste hovkapellmästare. Eftermälet som operachef var delat; vissa ansåg att han genom spekulation hade orsakat teatern obotlig skada medan Svensk Musiktidning hävdade att ”Nordqvist räddade vår kungliga opera”.

Med öppet sinne för det nya

Conrad Nordqvist drog sig tillbaka från Kungl. Teatern där nu Andreas Hallén övertagit kapellmästarrollen. Han återkom 1894 vid några bejublade symfonikonserter, men det dröjde till 1897 innan Nordqvist på nytt skulle komma att dirigera opera, nämligen Gioacchino Rossinis Wilhelm Tell som gavs vid en kunglig galaföreställning. Fram till 1908, då han begärde avsked från Kungl. Teatern, kom Nordqvist att påverka repertoaren. Hans intresse för den nyare musiken resulterade i svenska premiärer på Giacomo Puccinis Bohème och Camille Saint-Saëns’ Simson och Delila, båda dirigerade av Nordqvist. Likaså var hans intresse för svenska tonsättare stort: han framförde verk av sin gamle lärare Berwald men också samtida komponister som Hugo Alfvén och Wilhelm Stenhammar i samband med gästspel i exempelvis Paris 1900.

Under återkommande resor runt om i Europa kom han i kontakt med Richard Strauss’ operor och även Arnold Schönbergs verk, vilka han med stor entusiasm talade om i sina brev till vänner och bekanta. Hans syn på det samtida musiklivet var i vissa stycken radikal: han hävdade konsten som ett behov för människan, inte en lyx och ”miljonslukande grannlåtsteater” som inte hade något med den demokratiska tidsandan att göra. Han var också en av tillskyndarna till ett nytt konserthus i Stockholm, något som han såg som ett viktigt erkännande av instrumental­musikens ställning i det musikaliska kulturlivet.

Övriga befattningar och sista år

Parallellt med sina befattningar vid Kungl. Teatern var Nordqvist även organist i Storkyrkan från 1872 till 1915. Vid Kungl. Musikkonservatoriet undervisade han i harmonilära 1870–72 samt 1880–1900.

Nordqvist vistades långa tider i Ystad under sina sista år, flitigt deltagande som kvartettspelare i kammarmusikaftnar. Det var under en sådan vistelse, på slottet Charlottenlund, han avled i sviterna av en lunginflammation fem dagar efter sin 80-årsdag.

Anders Wiklund © 2017